Har precis sett galan Nej till cancer på tv 4.
Känner en klump i bröstet. Torkar tårarna och undrar:
Hur många människor ska denna djävulska sjukdom få ta!
Kommer ihåg när min pappa blev sjuk. Från de konstaterat sjukdomen till han dog gick det knappt 5 månader.
Ingen trodde väl att de skulle gå så fort.
Allt som känns så viktigt nu blir plötsligt oviktigt. Tror man måste leva mer här och nu. Ta hand om sina nära och kära. Berätta för dem oftare att man älskar dem.
Inte ta varandra för givet!
Ta hand om varandra!
Kram på dig
