Det blev som ett slag i magen när jag insåg att det var 20 år sedan min pappa dog i dag:((
Han finns i mina tankar väldigt ofta när man kommer på saker som han sagt eller som han gjort.
Han blev sjuk i augusti 1992, samma år som Elina föddes. Jag är så himla glad att han hann med och träffa ett av sina barnbarn. Vi bestämde oss redan innan hon var född att pappa skulle vara hennes fadder på dopet.
Elina är född den 7 juni, som vi hade dopet i augusti. Det var en strålande dag med massor av sol. Pappa hade redan här börjat bli dålig men, inget som man fattade riktigt just då. Han hostade och svettades, trodde det var av förkylningen som han hade åkt på.
Efter mycket om och men gick han till doktorn. Han sa redan innan han kom till doktorn att han inte vågade för tänk om, det skulle vara något allvarligt.
Ja, nog var det allvarligt, han hade fått lungcancer. Under hela hösten åkte han in och ut på sjukhuset för strålbehandlingar. Trodde ändå att detta skulle ordna upp sig. Hoppet är ju som bekant de sista som lämnar en.
Han var hos oss lillejulafton och då insåg jag att hoppet nog var ute. Han hade då varit sjuk i ca 4 månader. Under januari såg han ut till att bli bättre trots allt men, i slutet på månaden fick han feber som inte ville ge med sig. Ovanpå detta en lugninflammation.
Den sista veckan som han låg inne i Lund var det lite snöoväder. Jag skulle åkt dit på måndagen men, pga av vädert så tyckte han att jag skulle stanna hemma. Tisdagen åkte jag ändå. Fick en lite stund med honom ensam. Det var inte så lätt att få egen tid då det alltid var folk hos honom både på sjukhuset och hemma. Måste vara skönt att känna att man har så många vänner som inte sviker när det verkligen gäller.
Mats var hos pappa nästan varje lunch under tiden han låg inne. Imponerande då han inte alls tycker om sjukhus.
På onsdagen pratade jag med honom på fm, vi skulle höras senare ev skulle han få åka hem om febern gett med sig. På em ringde sjukhuset och ville jag skulle komma dit så fort jag kunde, han hade blivit mycket sämre.
Tyvärr hann jag inte dit för att säga hej. Han dog en halvtimme innan jag kom fram......
Jag är så glad att jag hann träffa honom dagen innan och att jag fick prata med honom timmarna innan han dog.
Det var tufft att ta hand om Elina på samma gång som jag sörjde pappa men, det var nog lite tur att jag hade henne. Jag kunde inte bara deppa ihopa.
Vi har våra små rutiner här hemma ännu efter så många år, allt för att barnen ska komma ihåg den morfar de aldrig hann träffa och lära känna. Jag har berättat om honom, hur han var och vad han tycke om osv.
När han har födelsedag åker vi till kyrkogården och sätter blommor. Vi åker sen hem och bakar en morfartårta. Pappa var ett kakmonster utan dess like.
Han kunde öppna dörren och det första han sa var:
- E kaffed fääärit......???
-Har du inga kagor?
Typiska pappa kommentarer.....haha, min lilla pappa:))
I dag har jag varit på kyrkogården och satt blommor och tänt ett ljus för honom. Det är ett sådant lugn där. Skönt att köra dit trots det var så kallt.
Nu ska jag sätta mig i soffan och hålla fredag
Kram
Pappa jag saknar dig, du fattas oss. R.I.P
